jag älskar min sjukgymnast..! haha

Det e så jävla skönt att komma till henne.. man går därifrån enlighted och nästan hoppfull. Vad man än tar upp så kan hon berätta om och förklara, hon visar bilder lr tar fram ett skelett för att illustrera problemet. Jag gillar oxå att hon använder sig av en whiteboardtavla för att skriva upp saker under träffen, det blir mer konkret då.. Och hon bryr sig, saker som jag tar upp anser hon e viktiga för att jag tog upp dem. Det är inget ryckande på axlarna o sen prata om det som h*n tänkte prata om innan ja tog upp det jag gjorde. Hon kopplar oxå allt jag säger till nåt som jag har tagit upp tidigare, hon ser samband och diskuterar de. Hon frågar mig saker, hon vill att jag ska komma på saker själv, och när jag har gjort min gissning kommer hon me ytterligare förklaringar lr bekräftar att jag hade rätt i det jag sa. Det e så otroligt skönt att komma till en sån människa.

Och ja, nu låter det som jag e anställd av de för att promota henne. Men det e en så enormt stor skillnad jämfört me sjukgymnaster som jag har träffat tidigare, och det har iaf blivit en tre-fyra stycken under åren..

Och jag tycker fortf det e ironiskt att Sthlmsläkare e så fullkomligt ignoranta och trångsynta och allmänt elaka och okänsliga. Alla jag har träffat här har varit bättre än de hundra jag har träffat tidigare.. Under alla dessa år har jag träffat två stycken inom sjukvården som jag har kännt att jag har kunnat lita på och prata med.. Och det e min sjuksyster på nacka sjh, och sen syrran på sös.. Inte en enda läkare.. Det e fan tragiskt.. och surt.. så mycket tid jag har slösat bort, så mycke det har ställt till med. Inget har blivit bättre, inget har de kommit på.. Det enda de har "lyckats" med är väl att medicinera mig för mitt blodtryck.. och det e nåt som jag inte ens lägger märke till och märker ingen skillnad när det går ner heller.. så det e rätt så oviktigt i sammanhanget tycker jag. Iom att det inte e nåt som jag lider av och som jag vill bli av med.. det stör mig lixom inte att behöva äta seloken resten av livet.. Men det som jag verkligen lider av och förstör för mig har de inte lyckats göra nånting åt alls..

Och här händer det grejer direkt, man blir tagen på allvar, de orkar lyssna på en och de förstår.. De har ett intresse för att hjälpa.. tror läkarna i sthlm har glömt för vems skulle de gör sitt jobb, det har blivit för mycke pengar, tid och allmän byråkrati som styr deras sätt att jobba. Det är inte längre för patienternas bästa och för deras skull. Säger inte att de e skit och de här e änglar, men jag måste ju se till vad som faktiskt har hänt på den korta tid sen jag satte igång läkarkarusellen här och jämföra det med allt som har hänt under alla andra år i sthlm..

Men visst samtidigt e det ju inga mirakelläkare och andra här.. Men de har hopp, och jag tror faktiskt på de när de säger att de tror att det kan lindra. Det e ingen som säger sig kunna utföra mirakel och bara få bort allt skit på en gång. Men de vill hjälpa och försöker göra allt de kan för att jag ska kunna få en liten lindring, bara känna en pytteliten skillnad skulle göra så himla mycket..

Fast visst, det kanske beror på mig själv oxå till en viss del. Jag är äldre, har varit med om så pass mycke när det gäller läkarvård lr alternativ vård för den delen oxå.. Jag har väl kanske ett annat sätt att förhålla mig till undersökningar, lr nåt.. jag vet inte riktigt.. Kan kanske ta till mig det de säger bättre. Och den största skillnaden är nog faktiskt att nu när jag e sjukskriven har jag tid att försöka må bättre. Jag behöver inte oroa mig för skolan, har inte den pressen på mig, att hela tiden va tvungen att prestera där, lr som det va förut, alltid ha krav på sig, antingen var det skolan, jobbsökande lr allmän ångest för att inte ha nåt att göra, inget sätt att försörja sig på.

Jag försöker att inte oroa mig för det nu, iaf under den här månaden. E väl nåt jag får ta itu med sen. Ska diskutera möjligheter till rehabilitering sen me min läkare, och se om man kan ordna nåt sånt för mig ist, så jag kan få ordentlig tid att ta itu me mig själv och verkligen satsa på att försöka bli frisk ist för att gå och halvhanka mig fram genom extrajobb och bara fortsätta må skit. Det tror jag försäkringskassan skulle kunna godkänna oxå, för det måste ju va bättre för alla om jag blir såpass frisk att jag kan arbeta på riktigt även fast det tar ett tag ist för att gå runt o ha extra lr halvtidsjobb som ja ändå inte kan försörja mig på.. Men jag vet ju inte hur sånt där funkar, har aldrig vart i kontakt me FK och sånt förut.. så vi får väl se hur lång tid det tar för de att utreda mig o komma fram till ett beslut.. antar att ja måste ta mig dit ner för att än en gång dra min historia o få den bedömd.. ska nog skriva ner det så ja kan dumpa en pappershög till alla de som vill veta.. skulle spara en massa tid..

Näe nu har det här blivit alldeles för långt..

bedömningssamtal

var jag på igår, för att se om jag får kbt för min huvudvärk, och lite annat.. sjukt tidigt var jag tvungen att gå upp, det va lite jobbigt eftersom jag e så galet trött nuförtiden.. men jag kom iväg iaf.. var tidig tom.. tantan ja fick träffa va helt ok.. hon ställde frågor och ja babblade på bäst ja kunde.. tyvärr e ju de flesta minnen av hur det va när det började bortblåsta.. Jag kommer egentligen inte ihåg nånting av hur det startade.. vet inte om det kom smygande lr om det sa pang i skallen o sen satt det där.. vet inte hur ja ska få reda på det heller. kanske står nåt i nån gammal läkarjournal där ja med lite färskare minne kunnat berätta hur det började.. kanske e lämpligt att ta reda på.. hmm.. men den tiden e så luddig.. kommer knappt ihåg nånting annat heller, e så avlägset och en helt annan tid.. allt va så annorlunda då.. ja har svårt att komma tillbaka till den tiden i skallen. Dement, javisst! haha! Men va ska man göra.. hur många av er kommer ihåg hur ni kände o tänkte för 12 år sen..?

Aja, det kanske finns nåt bra sätt att komma ihåg gamla saker på.. Om ja överhuvudtaget får komma dit.. men det verkade så på henne iaf, men de måste diskutera det med "teamet" på nåt möte först.. och om ja nu får komma dit så e det en väntetid på 3 månader.. fort går det inte nånstans.. man kanske skulle utbilda sig till en sån.. brist på jobb lär det ju inte va då.. öppna privat knutet till landstinget och tjäna massvis me pengar..! :)

Och nu ska ja snart till sjukgymnasten igen.. massa ställen som ja måste va på hela tiden.. det e fan ett heltidsjobb att va sjuk.. o för att orka det så måste du va frisk.. ironiskt.. hah :S

söndag

Så nu har man varit i sthlm.. va faktiskt riktigt roligt att träffa tjejerna o resten igen! :) Har ju dragit ut på att träffas riktigt länge.. inte kontaktat någon på evigheter.. vet inte varför, men det har bara känts jobbigt.. Men jag e glad att jag åkte, och det var mycket tack vare att älsklingen följde med..! Hade nog inte fixat det ensam.. *pussa på* Mycket Sthlm blir det nu den närmaste tiden.. det känns ok, en del bättre än annat.. men jag e lite orolig för soppan.. dyrt som satan att tanka och många vändor blir det.. men aja, får väl försöka fixa det på nåt sätt..

Nu skulle ja egentligen sova, Per är på jobbet och tar igen lite tid som han missat när han varit iväg på jobbintervjuer.. massa duktig! :) Men på nåt sätt tror ja inte att jag kan sova.. gick upp o satte igång ett gilmore avsnitt som ja kunde slötitta på.. men kanske e tröttis nu så ja kan sova.. det kan ja ju iofs nästan alltid.. har inte varit så här trött på länge.. finns inte en sekund när ja inte e det.. tror en del beror på en medicin ja tar nu för skallebanken.. men den hjälpte inte så nu ska ja iaf gå av den.. så får se om det blir bättre då.. Dumt egentligen att prova den igen.. har ju haft den två gånger tidigare utan resultat, men tänkte väl att det kanske skulle funka den här gången.. men icke, så nu e det slut på det.. inga fler gånger..!

Ruggigt väder idag oxå.. trist.. man fick ju nästan lite vårkänslor de dagar som det va kanonväder..! men nu verkar det ju som om det ska bli kallt igen.. *suck* ville ju så gärna att vintern skulle va slut o att det äntligen skulle bli vår.. men men, det kan ju snöa i maj så.. inget hope om vår än..

Nu vart jag sömnig så nu ska ja sova..! :) Och ja, klockan e 1 på dan.. bara o acceptera..

Sjukskriven

Så då var man det.. Jätteskönt att slippa ha pressen hängandes över mig att jag måste skaffa jobb på en gång. För jag orkar verkligen inte.. Vill bara dra täcket över huvudet och gömma mig.. Och nu får jag det.. Helt underbart att slippa all ångest och oro.. Men nu väntar ju beslutet från försäkringskassan.. vet inte om jag kommer få nån ersättning eftersom jag inte har haft nåt fast jobb typ.. så det finns inte mycke till lön att grunda det på.. så det e ju lite jobbigt, har iaf letat rätt på alla gamla deklarationer och sånt de ville ha idag.. så får man väl skicka in det jag har o sen hoppas på det bästa..

Nu i helgen blir det ett quickstop i Sthlm oxå, Manu fyller år.. första gången på jag vet inte hur länge som jag träffar de.. Ska bli trevligt.. och ännu trevligare att Per följer med! Men nu var det jättejobbigt att skriva här för tangenterna e supersega, vet inte om det e batterierna i mitt tangentbord som håller på att dö lr om det e sidan. Var lite buggigt när jag skulle logga in så jag skyller på det! Mest för att jag har inte några batterier hemma om tangentbordet dör, hehe! :) Inte alltid bra med trådlöst!

Enough!

Nu e det officiellt..

Jag har hoppat av skolan.. Har lämnat in blanketten och meddelat lärare och programansvarige.. Det va inte ett lätt beslut och jag kommer nog undra en och flera gånger om jag fattade rätt sådant. Men jag känner att det inte e värt det. Fördelarna väger tyvärr inte över nackdelarna. Men visst känns det surt att sluta och inte få den examen jag hade satsat på. Men som Jessica sa, att det blir nog bättre bara ja fattar ett beslut, vilket det än blir. Så jag får hoppas på det. Och visst e det jätteskönt att inte känna den här ständiga pressen på sig, att hela tiden ha skolan i bakhuvudet. Att äntligen kunna känna mig riktigt ledig.. Men samtidigt så har ja ju fått en ny sak att oroa mig för. Pengar. Hur ska ja få ihop det så jag kan leva? Jag måste skaffa ett jobb. Och om det va svårt förut, kan ja inte tro att det ska gå lättare nu, i en mindre stad me färre jobb. Och det största problemet, hur ska jag orka? Vet inte om jag fixar det. Har ingen energi och ork att ta tag i saker och ting. Ville hoppa av skolan för att kunna bli frisk själv först. Men ja måste ju ha nåt att leva på under tiden jag gör det, och vad ska detta va? Hur fan tänkte ja egentligen? Jag vet inte vad jag ska göra.. Och så snart csn får nys om att jag har hoppat av kommer väl de komma och kräva tillbaka pengar som de har betalat ut för mars.. pengar som jag inte har.. Aja, det får väl lösa sig på nåt sätt..