Sockerdårar!!

Glömde ju bort en grej som hände när vi var på väg till hällby för midsommar. Vi hade Tobbe me oss i bilen och var på väg att hämta upp Danne och Eda och körde på Kungsgatan. Helt plötsligt smäller det till i rutan och jag tror att rutan ska spricka.. Då e det nån som har kastat en sten lr liknande på oss. Rasande gör vi en U-sväng och vänder tillbaka. Vi ser ett öppet fönster me folk som fladdrar omkring och antar att det var därifrån det kom. Jag hänger mig på tutan, Per hissar ner rutan och skriker efter de. Men det enda som händer e att man hör röster där uppifrån som inte vågar stoppa ut huvudet. Känner mig som han i Teliareklamen som gapar på killen när klantfarsan har tappat ner parabolen från 3:e våningen. Då ingen kommer till fönstret åker vi in på gården för att leta rätt på vart man kommer in. Hittar en bilmek men de säger att det e lägenheter där uppe och de vet inte hur man kommer upp dig. Typiskt.. Det visste säkert snorungarna, därför de vågade stå och kasta ut grejer på bilarna. .Vi kollar iaf på rutan och kan konstatera att det ser ut som socker på rutan och att den inte har spruckit lr fått hål i sig.. Men hade det vart gollen vi åkt i t.ex. som redan hade en spricka i rutan vette fan hur det hade gått. Jävla idioter.. Förstår inte nöjet i att kasta grejer på bilar som åker förbi.. När vi gav upp hoppet om att försöka få tag på de åkte vi igen och såg att det va massa vita pluppar över hela vägen, så de hade visst haft rejält me kul.. Hade det inte vart för att vi redan va sena skulle ja gladeligen ringt polisen och satt dit de jävlarna.. Vet inte vad det hade lett till, men förhoppningsvis hade man kunnat skrämma skiten ur de iaf.. *suck* blir så trött på all skit..

Dock var det lite nytt hur jag själv reagerade, jag vart helt skogstokig.. Kände en sån galen ilska.. Hade jag fått tag på de vette fan va jag hade gjort, kanske va lika bra att vi inte fick tag på dem.. hehe..! Tidigare hade jag nog inte brytt mig lika mycket, kanske blivit arg och tutat på de och sen åkt.

Likadant kände jag när jag pratade me morsan till han vi köpte volvon av.. Vi pratade i kanske 8-10 min. Men på den tiden sas jag vet inte hur mycket. Jag blev så jävla förbannad på henne att hon inte lyssnade och sen dumförklarade mig. Men samtidigt var det nästan roligt. Jag hade hela tiden svar på tal på det hon sa och kunde hänvisa till lagar och grejer som hon visserligen inte trodde på, men jag gav mig inte. Och jag tror inte det va tyst en sekund, i vanliga fall e ja inte så bra på att bråka muntligt så att säga. Undviker gärna konflikter om jag kan. Och hamnar ja i en brukar jag inte komma på vad jag ska säga förrän efteråt, men den här gången gick det utav bara helvete. Orden bara forsade ur mig och adrenalinet pumpade.. Nu antar jag att det låter helt tokigt. Men det va befriande.. :)

Nu ringde timern, så nu e det dags att fixa vidare på tårtan till imorron..