sjukgymnasten..

..skulle ja ju till idag. Men det började inte superbra, då ja upptäckte att ja hade låst in nycklarna hemma hos mig själv igår kväll. Inte jättelyckat då ja va sen (som vanligt). Som tur va så hade Per en extranyckel här så att ja kunde låsa dörren, och tack o lov så var han i stan och kunde köra ner mig så ja slapp springa. Tack bejby!

Så kom ja ner dit, för andra gången, en annan dock än förra gången ja va där. Hon va lite mer inriktad på smärta och huvudvärk. Det som hände sen kändes bara så overkligt, hon diagnostiserade mig och berättade hur allt hängde ihop, och varför det blev som det blev. Hur all min värk kunde härledas till ett par saker. Och alla nya trevliga symptom ja har kännt kunde hon oxå direkt säga vad det berodde på. Och hon hade vetenskaplig evidens för att just sånt som ja har hör ihop. Kändes så himla skönt att hon kunde rabbla upp en massa saker som kom utav det och ja bara satt och nickade o höll med, vad hon än sa så stämde det ju in på mig. Rätt skrämmande. Hon sa oxå att hon kunde ju självklart inte lova nåt resultat, men ja har för en gångs skull lite hopp om att det kanske finns nåt att göra. Då hon iaf inte bara sett mig som ett stort mysterium och på en gång kännt att hon inte kunde göra nåt. Otroligt skön känsla. Och så fick ja tid på tisdag igen, oxå det skönt att vi kommer igång fort. Och som hon sa att om det blir flytt snart så har vi iaf påbörjat nåt som ja kan ta me mig till nästa ställe och fortsätta jobba med.

Sen e hon den första som sagt att jag faktiskt e spänd, det har ja ju alltid annars fått höra att ja inte e. Men hon kände på såna muskler som ingen annan riktigt kännt på och kunde konstatera att ja ständigt går runt me en spänning och då e det inte så konstigt att ja får mer ont om ja spänner mig lite extra, då e det redan så spänt att musklerna inte riktigt pallar med mer. Och det där e oxå en helt ny upplevelse för mig, nåt som ingen annan sagt tidigare. Rätt så jävla illa att ja har gått med det här i 13 år och ingen har kunnat peka på detta tidigare. Och här har det hänt så himla mycke på så kort tid. Ja menar det har bara gått 4 månader sen allt snurrade igång, och det känns så himla bra att ja äntligen har hittat läkare o andra som faktiskt vill hjälpa mig och kanske kan det. Rätt ironiskt, har gått i Stockholm på alla möjliga olika specialistkliniker och inte en käft har kommit fram till nåt, o så här i Eskilstuna har en vanlig sketen husläkare på vårdcentralen mer idéer. Jämfört me vårdcentralläkarna i Stockholm som en del tom försöker ha ihjäl mig.

Så trots att skolan har varit pissjobbig och med säkerhet bidragit till min ökade huvudvärk så måste ja säga att flytta hit har nog varit det bästa jag gjort i hela mitt liv. Jag träffade min älskling som peppat och stöttat mig, och han bidrar med ständig lycka, och han har fått mig att få arslet ur vagnen och söka hjälp, som i sin tur lett till att många frågetecken rätats ut. Och jag ser äntligen att det kanske finns ett ljus i slutet av tunneln, jag famlar inte bara runt i mörkret längre. Jag ser att det kanske finns nåt att göra åt min tidigare hopplösa situation. Även om jag inte blir helt frisk så tror ja me säkerhet att det kan mildras, och det skulle göra så mycket. Bara få gå en sekund utan att ha ont skulle betyda så himla mycket.

Nu ska ja sätta mig o fundera över skolan, fick klartecken iaf att det skulle gå att ta ut en genrell högskoleexamen om ja hoppar av mitt program och läser ett gäng poäng till av fristående kurser. Så det är definitivt ett alternativ, ska ja göra så måste ja ju iofs antagligen säga det till skolan senast imorron eftersom jag ska va på min praktikplats på måndag. Men det kan väl iofs gå om ja går dit och sen avbryter det hela. Men jag vill nog komma fram till ett beslut ganska så snart ändå...