Äntligen diagnostiserad..

Efter ca 13 år av ovisshet har jag fått en diagnos där man kan räkna in rätt så många av de problem jag har. . Fibromyalgi.. Nåt som vi själva har haft på känn nästan hela tiden, men i Sthlm var det ingen som ville lyssna på det örat och när jag tog upp det igen i Eskilstuna så tyckte vårdcentralen att det var ingen idé att ta reda på om det var så eftersom det inte finns nåt att göra åt saken.. den senaste läkarens reaktion när jag nämde att det visst fanns medicin som har lyckats lindra besvären för en del var bara att det var droger, och det skulle man akta sig för. Man ville ju inte proppa i sig starka droger, eller så fanns det antidepressiva som hade visat sig hjälpa mot fibro men det var ingen bra idé.. Sen märkte han ju dock att jag redan käkade såna och såg lite fundersam ut.. Sen gick han med på att kolla de där triggerpunkterna och se hur jag reagerade.. Det gjorde ju som väntat skitont..

Och efter han var klar med det och tittat på listan jag hade med mig med symptom så muttrade han nåt om att det var nog det jag hade.. Så jag vet inte riktigt hur allvarligt man kan ta honom, men jag ska be att få remissen till reumatologen skickad en gång till nu när vårdcentralen har gjort den första diagnostiseringen. Så förhoppningsvis får jag komma dit och träffa läkare som tror att man kan göra nåt åt saken. Och egentligen spelar det ju ingen roll att jag aldrig kommer bli bra ifrån det. Bara att få en diagnos ställd och en bekräftelse på att vi har haft rätt är hur skönt som helst.. Att kunna peka på det här och säga att jag har fibromyalgi ist för att rabbla upp massa konstiga symptom som ingen har kunnat lista ut vart de kommer ifrån..

Så nu är det bara att jobba vidare med sjukgymnasten som är den enda som har fått fram nåt som liknar en förbättring, om än inte så varaktig.. så fort jag slarvar med mina uppgifter blir det ju genast värre igen, men det vet ja ju om och jag har ju ett val om jag vill göra mina grejer eller inte. Men det är bara så skönt att inte känna att allt är hopplöst, hon tror verkligen på att det kan bli en förbättring, och jag själv har ju blivit så otroligt mycket mer medveten om mina problem, ist för att bara försöka sova bort allting som jag gjort de senaste typ 7-8 åren, vilket uppenbarligen inte hjälper. Och iom att jag uppmärksammar problemen, kan jag lättare se när det sker en förändring, och det har jag ju också missat, eller så har det inte blivit nån förbättring tidigare, vilket också är troligt. Men skönt är det iaf. Om jag nu bara kunde hitta ett halvtidsjobb som inte stressar ihjäl mig och inte ringer in mig utan varsel kl 6 på morronen vore allt great.. Ja om man bortser från älsklingens lilla dilemma då.. Det är ju himla sketet.. Men det hoppas vi kunna lösa snart oxå..